Ixtab

Jag dolde min deformitet bakom en extra hög kinesisk sidenkrage, den passar bra med det tjocka lagret puder jag tvingas använda i ansiktet. Mina löjligt artificiella läppar är de för fina att fråga om, och att Ixtab är en gudinna ur Maya panteonet kopplar de bara samman med min exotiska dräkt, ingen tanke på de olika världsdelarna; folk är så ignoranta.

Jag sökte upp henne bara dagar efter att hon funnit sin dotter hängande i ett redskapsskjul på baksidan, som en mor till en annan. Hon samlade en grupp kvinnor med liknande erfarenheter och tillsammans hjälpte de varandra. Tröst, mod och hopp räcker bara så långt, snart mindes hon mitt löfte: att hon kunde få träffa sin dotter. Att hon var en driftig kvinna visste jag redan, men jag var inte säker på exakt hur långt hon kunde tänkas gå. Snart visste jag också det. Hon hade länge lurat sig själv: barnet hon adopterat var en fullt normal reaktion! Hon hade så mycket kärlek över nu. Det var inte ett svar på mina subtila hintar! Hennes vilja var som järn, rynkan i pannan när hon försvarade sitt beslut mot de andra som skuren i sten. Ingen sade emot henne. Nu hade hon den lilla flickan med sig. Lätt drogad ”bara för att inte bryta seansen”.

Vi gick ned längs betongtrappan, som jag gjort så många gånger förut. Där nere lyste det kalla skenet av konstruktionslampor jag tejpat till några av pelarna mitt i rummet. Parkeringshuset sträcker sig djupt underjord, men redan från våning -2 är det översvämmat.

Vi stannade på trappen. Framför oss det grön-svarta vattnet, badande i kallt vitt ljus, men ogenomträngligt för blicken, ogenomträngligt för sinnet. Jag manade henne att gå ned helt till det, vad hette hon igen... Antigone!

-Antigone viskade jag, Antigone, och jag kände att hon började bli rädd. Den starka kvinnan, modern, började hon tveka nu? Håret restes på hennes armar och hon vände sig mot mig. Jag var för upphetsad för att kunna trösta henne, istället började jag viska: Ixtab, tjänare av Sathariel, alla mödrars beskyddarinna! Kom till oss i vår nöd, viskade jag, och ur djupet hördes ett muller, ny kraft fyllde min kropp och mitt plågade sinne trängdes åt sidan för Razidens. Hon är så stark, så stärkande, beslutsamhet och värme slöt sig om mig. Jag blir starkare, men också svagare för varje gång. Vattnet föll skummande ned i djupet.

-Antigone, vrålades ur min strupe när de plågade kropparna sköt upp ur hålet hängande i sina snaror från kedjor och störar, droppande, stinkande.

-Antigone, ropade jag när det rostiga maskineriet sorterade fram hennes snednackade älskade, tala till din dotter! Och hon ropade och skrek och hon vände sig som för att fly, men min kropp var inte längre en sådan man lätt tar sig förbi... Jag kände sylvassa tänder skära i mitt kött, smaken av silikon och blod fyllde munnen. Den ljuva kraften i mina lemmar när jag (men ändå inte riktigt jag) vände henne mot sin dotter, bitterljuvt! 

 

Nu var dags för hennes första besvikelse, men jag såg inte längre på dem och jag lyssnade inte till mitt tal; detta är den tid jag och min dotter har tillsammans! Bakom Antigones fånigt hjälplösa dotter hänger min, hennes strupe lång och smärt, längs underarmarna sitter tjock vit plast och där hennes lungor brukade sitta kan man nu se nystan av något slags svart rörligt material genom plexiglaset. Hon möter hatiskt min blick. 

 

Jag rycker den lilla flickan ur Antigones famn, och nu känner jag hur jag åter börjar få kontroll över kroppen, hur den blir min. Maskineriet börjar sjunka nedåt igen samtidigt som vatten strömmar upp ur avgrunden, lukten ändrar karaktär. Hon slår desperat på mig och försöker rycka tillbaka flickan medan hennes dotter lönlöst försöker öppna munnen mot snaran och flaxar med armarna för att återfå sin moders uppmärksamhet: det andra sveket.

-Antigone, viskar jag bestämt och nästan medlidsamt, vill du tala med din dotter nästa gång? Känslolöst kastar jag den lilla i hålet innan det stängs och känner med min nu lediga hand på mina läppar. Det är inte mycket kvar... Den biten blir bara svårare och svårare.

Text: Love Springfeldt